Jag tog en pistol och sköt. Jag sköt dig, dig, dig och dig. Rakt mellan ögonen kom vartenda skott. Sen gick jag långsamt i den kalla vinden. Jag gick så långsamt så att ingen såg mig. Jag såg en människa med en hund, hunden bajsade. Sen ringde jag till min älskling och meddelande om att jag aldrig mer skulle komma hem. Detta var mitt slut, jag kunde inte fortsätta här längre. Jag var tvungen att ge mig av för alltid. Jag hade hat i mitt hjärta, mer hat än kärlek. Är det normalt? Eller är det bara mina känslor som gått över styr? Jag är ledsen att det skulle behöva att bli så här, men jag stod inte ut längre. Snacka skit bakom ryggen på mig istället för att säga det till mig, förlåt. Jag var tvungen att ha ihjäl er medan ni fortfarande ville leva. Men jag ångrar mig inte.
Vilken tur att jag snart också ska dö. Det kanske är lika bra. Jag känner till och med hjärntumören i mitt huvud växa. Jag ser ett fönster som är mörkt men ändå ljust, det liksom inte som levande. Utan dött, dött som späck i kallskänken på Kvantum. Det är synd att man inte kan lita på någon när man verkligen vill. Det är kallt och blött ute. Jag tar buss nummer 38 till världens slut. Där ska jag leva tills jag dör. Äta barr och kissa på älgar. Där ska jag gräva ner er bit för bit. Ögonen ska jag kasta till vargarna. Där behöver jag aldrig diska. Och mår du inte dåligt om jag försvinner… så har du ändå aldrig älskat mig!
